HUR MAN BÖR AGERA UNDER EN EPIDEMI.

Råd av Luther 1527

Om någon inte använder sitt förnuft och sin medicin, när denne så kan göra utan att vålla sin nästa någon skada, en sådan utsätter sin kropp för fara. En sådan får ge akt på att inte Gud håller honom för en som begår självmord. Enligt samma logik skulle människan kunna låta bli att äta och dricka och bo utomhus, och sedan med hög röst förkunna sin starka tro: "Vill Gud bevara mig från hunger och kyla så gör han det utan mat och kläder!" Detta skulle ju blott vara ett självmord. Ännu skamligare är om en människa försummar sin egen kroppshälsa och låter bli att skydda sig efter bästa förmåga, och som råga på allt smittar ner andra och förgiftar sådana som annars skulle klarat sig om han hade skött om sin hälsa som han borde ha gjort.

En sådan människa står ansvarig inför Gud för sin nästas död och är en mångdubbel mördare. I sanning kan det likställas med att ett hus står i brand mitt i staden och ingen är intresserad av att släcka branden. Tvärtom banar de väg för elden så att hela staden snart står i brand, och säger: "om Gud vill så kan han utsläcka branden utan vatten!"

Kära vänner, inte så. Använd medicin. Drick vätska, det hjälper. Desinficera ert hem, din gård och gata. Undvik människor och sådana offentliga platser där din nästa inte behöver dig, eller håller precis på att återhämta sig från sjukdomen. Agera som en som vill släcka branden som härjar i staden. En epidemi är på sätt och vis också en brand: I stället för hö och halm förstör den liv och hälsa. Du behöver tänka så här: "Gud har nu låtit fienden sända gift och farliga ämnen mitt ibland oss. Nu ber jag alltså Gud att han nådeligen skulle skydda oss. Därefter desinficerar och vädrar jag, delar ut medicin och tar också medicin själv. Jag undviker platser och folksamlingar om jag inte behövs där, för att inte exponera mig själv och genom det smitta även andra, och att jag inte genom min försumlighet skulle förorsaka någons död. Om Gud vill ta mig härifrån så hittar han mig helt säkert. Jag å min sida har då gjort det som behagar honom, och jag är inte skyldig till min egen eller någon annans död. Men om min nästa behöver mig så undviker jag inte någon plats eller människa, utan jag går frimodigt så som jag nämnt ovan." Sådan här är gudfruktande tro. Den är inte dumdristig, arrogant och den frestar inte Gud.

Vidare om någon har insjuknat och håller på att tillfriskna så ska denne hålla sig på avstånd från andra och ska inte heller tillåta att någon kommer nära, om det inte är alldeles nödvändigt. Även om man ska hjälpa en sjukling när denne är i nöd så måste den sjuka efter sitt tillfrisknande agera på ett sådant sätt att ingen annan kommer i fara eller dör för hans skull. "Ett förmätet hjärta går det på sistone illa, och den som gärna giver sig i fara, han förgås däri." (Sir. 3:25). Om stadens invånare visar beslutsamhet i sin tro då när deras nästa är i nöd, och försiktighet när nöden inte föreligger, och om alla efter bästa förmåga undviker att smittas så blir inte dödligheten alltför hög. Men om somliga är i panik och överger sin nästa i dennes nöd, och en del är så dumma att de inte alls är försiktiga utan i stället sprider sjukdomen, då får djävulen fira och många dör. I båda fallen blir både Gud och människorna allvarligt förolämpade. I det senare fallet blir Gud frestad och i det första fallet lämnas nödställda i hopplöshet.

Martin Luther 1527

(Förkortad och översatt från "Whether One May Flee from a Deadly Plague", Luther's Works 43)

Tillbaka till huvudsidan.